Debatterande tal
Tes: Kollektivtrafikskatt för gratis resor inom Stockholm
Argument: Mindre bilar i City => mindre föroreningar => bättre miljö
Gratis resor för alla
Mer pengar till SL => fler jobb, bättre tidshållning och tätare avgångar.
Motargument: Jag har redan en bil, jag vill inte betala för någonting som jag inte kommer att använda (SL).
Stilfigurer: Retorisk fråga, parallellism med fler.
Kimbo Granqvist, TE12A
Alla Hjärtans dag på skolan
Det Therese skriver är sant. Skolorna borde fortfarande ge elever möjlighet att ge en ros på Alla Hjärtans dag. Om några elever blir utan så känner jag, skulle dom inte blivit utan om eleverna som gav rosor gick till en blombutik och köpte rosor istället också? Det gör ju i stort sätt ingen skillnad. Problemet ligger i att unga skulle av någon anledning skulle skämmas eller må dåligt för att de inte får någon ros. Då tänker jag: Varför bryr dom sig? I en skola finns det olika nivåer av popularitet. Det kommer man aldrig komma ifrån. Utseende och allmän status är de stora anledningarna till om du är populär eller inte, i alla fall bland flickorna. Bland killar är det annorlunda, där handlar det mest om vem som är rolig eller skysst. Men för att komma tillbaka till det jag menade, om du inte får någon ros, för att du inte är så populär, varför ska du bli ledsen för det? Jag skulle naturligtvis bli smickrad om jag fick en ros, men förfarande skulle det inte vara så stort. Om jag inte får någon ros så är det inte mer med det. Så länge jag har mina vänner så är allt bra med mig.
Det som skolor ska rikta in sig mer på är utanförskap. Försöka laga problemet med att de blyga barnen inte har så många vänner. Att elever blir uteslutna på grund av olika anledningar som gör att andra inte tycker om de lika mycket. "Tala om att curla på helt fel ställe och försöka göra ett jämlikt samhälle utav en skitsak." McDoland uttrycker sig bra där. En ros är ingenting jämfört med om du inte har några vänner eller någon att vara med på rasterna under flera år i sträck. Det är utanförskap som gör att elever blir ledsna. Inte att de inte får någon ros. Naturligtvis bidrar rosorna till utanförskap, men inte alls mycket. Det börjar inte vid rosorna, det börjar någon annan stanns, när elever och lärare för föruppfattade meningar om unga. Människor dömer för tidigt. Så fort man ser en ny person får man redan en åsikt om den personen. Jag försöker att undvika att ha en åsikt om någon innan jag har pratat med den, just för att undvika att jag dömer innan jag har rätten att göra det. Den blyga personen kanske är den roligaste när man har lärt känna den.
För att komma tillbaka till ämnet, jag tycker och tror att det inte kommer göra någon skillnad om man tar bort rosorna. Elever kommer förfarande känna sig utanför och felplacerade. Problemen kommer tidigare.
Kimbo Granqvist, NTI TE12A
Bokdagbok, Dag 1
Igår läste jag i min bok för första gången och det är inte min typ av bok, eftersom det är en bok. Jag vet egentligen inte hur mycket jag kan säga än så länge. Jag har läst ungefär en femtedel. Kanske lite mer, mer mot en fjärdedel. Men den är i alla fall skriven av Jonas Gardell, eller kanske någon spökskrivare, och heter ’’En komikers uppväxt’’. Den handlar om en tolvårig pojke, den är lite som en självbiografi av Jonas uppväxt, men den handlar inte om han och den är helt fiktiv. Inga namn som finns i boken finns i verkligheten. Än så länge i boken verkar det som att det är en skildring av en generations uppväxt på sjuttiotalet. Man får följa Juha när han går i skolan och på fritiden. Han har ganska få kompisar jämfört med hur många jag hade när jag var tolv, och dom är ganska udda allihopa. Men jag måste ju tänka på att boken utspelar sig på sjuttiotalet, då var väl alla lite konstiga? Men han verkar tyvärr ganska dyster och tråkig. Om man träffar Juha tycker man nog inte alls att han är intressant. Men då vet man ju inte vad som sker under det tjocka skalet, och där under döljer nog Juha riktigt mycket känslor. Eftersom Jonas Gardell har skrivit denna kan man ju bara föreställa sig.
Lunch
Varje dag går jag och äter på lunchen. Jag har fått ett matkort laddat med 50 kronor av skolan. Min lunch brukar va runt en timma, och på den tiden ska man ta sig från skolan, till restaurangen, äta och sen gå tillbaka. Detta låter ju som rimliga ättider. Men man måste uppleva en skollunch för att förstå hur kort lunchrasten egentligen är.
Först och främst är det inte precis kort att gå till restaurangerna. Dom flesta går det till och med snabbare att ta sig till om man åker buss. Även om man missar bussen precis och sen behöver vänta på nästa så går det ändå snabbare. Sen kommer man fram till stället som man ska äta på. Då möts man direkt av en lång kö av studerande som också har tänkt att äta där. Då står man i kön i några minuter, tiden man står där varierar mellan de olika restaurangerna. Väntan på maten är också en försening. När man väl får maten tar man upp mobilen och kollar på klockan och gör den snabba beräkningen för att se hur mycket tid man har på sig att äta. ''Grabbar, jag tror att vi har minus 5 minuter på oss att äta!''
Man hinner inte äta och dessutom får man sen ankomst. Kul. Men jag förstår också dom som gör schemat för alla elever, man kan ju inte ha hur lång lunch som helst. Det skulle ju bli löjligt långa skoldagar om alla fick som dom ville, men som det är nu behöver det ske en förändring. För det man gör är att i stället för att äta på dom bra ställena som finns blir det att man går och äter skräpmat som man får snabbt och kan trycka i sig snabbt, som man också blir mätt av. Pizza och kebab är mina rätter som jag har ätit mest det här läsåret. Det gör inget för mig för att jag har hög ämnesomsättning, men för andra som har lättare att bli feta kan det ju bli så att de blir överviktiga. Och det är ju inte bra, speciellt nu eftersom ungdomar bara blir tjockare och tjockare. Men för att komma tillbaka till ämnet vill jag bara avsluta med att säga: Det kan väl inte skada med en halvtimme längre lunch, eller är det för mycket att begära?
Spöken och Gastar - Mitt referat
I Spöken och gastar, skriven av Tora Wall, folklorist på Nordiska museet (www.poularhistoria.se den 22:a oktober 2009 och i Populär Historia nr 11 år 2009) berättar hon om övernaturliga ting och dess myter från forntida Sverige. Wall förklarar att folk trodde på tre olika typer av dödsväsen: gastar, gengångare och spöken. Hon går närmre in på dessa olika väsen och vad de hade för historia, hur personen dött och hur spöket betedde sig. Det står också om olika historier och myter som har gått genom generationer av människor, hur de har förändrats genom tiderna är svårt att bestämma, men de är fortfarande lika ruskiga.
